Musiköra

Man förstår att ens tonåring är en begåvning när till och med musikläraren himself säger att Filuren är "rent obehagligt musikalisk"

Jag förstår hur han menar.
Filuren har en exceptionell talang som kan leda honom vart han vill inom musikvärlden om han bara behåller fokus och glädje kring spelandet. I perioder går det trögt och han är både less och arg. Då kan det gå dagar utan att han tar en ton. Men nu har han plötsligt kommit upp ytterligare en nivå i sin teknik och nu är gitarren som fastväxt i handen igen. Så som det ska vara!

För att skryta lite extra om min fantastiska förstfödde, så kan jag till exempel säga att han redan för flera år sedan (vad kan det vara nu....tre-fyra) tog ut första satsen i "Toccata och Fuga" på mitt piano under de 40 minuter jag handlade. Tvåhändigt. Hur Toccata och Fuga låter kan ni höra HÄR.
Och han spelar egentligen inte ens piano. Hans huvudinstrument är gitarr. Andrainstrumentet är saxofon. Tredje är trummor.

Piano spelar han bara sådär ibland.
På kul.

Det är fascinerande att lyssna på när han förklarar hur han "ser" musiken och hur det ska låta. Då förstår man att han har en alldeles särskild gåva från Gud.
Och han har ett ansvar att förvalta den väl.

Pass på!

Nya passet har kommit. Herre Jesus! De kommer inte släppa mig genom passkontrollen i USA.

Visa upp bilden på mig? Skulle inte tro det.

Men familjen fick sig ett gott skratt.
Roligt att man kan roa någon! :-/

Dömt att misslyckas?

Jag kunde inte hålla mig och passade på att beställa ett Attract motionsband till kampanjpris. Har ju egentligen köpstopp men efter en lång diskussion med mig själv, där jag kom fram till att vi båda var på samma sida....tryckte jag på knappen SLUTFÖR KÖP.

www.attract.se

Jag har ju länge varit sugen, men tyckt att priset (runt 5000 kronor) var på tok för dyrt. Nu har de alltså kampanjpris på motionsbandet så jag slog till.

Motiverade köpet med att jag ändå inte tar mig iväg till gymmet, för att jag alltid prioriterar annat före. Och dessutom kostar ett träningskort på Step-In 4740 kronor/år eller 395 kronor/månad. Så jag sparar snabbt in de pengarna.

Risken är ju dock att detta blir ännu ett träningsredskap som står i ett hörn och samlar damm. Men jag ska verkligen använda det!! Hur ska jag annars få min Heidi Klum-kropp till sommaren?!

Och på tal om att samla....jag samlade mod innan jag berättade för Jonas att jag investerat (som jag väljer att kalla det för att det ska låta lite bättre). En suck och lite ögonhimlande senare så tror jag han svalde betet med hull och hår.

En gissning...

Hur många gånger tror ni vi har sett Teletubbies nu? En ledtråd är: varje dag sedan annandag jul!

Någon här på Kedjegatan gillar verkligen de färgglada, driva-föräldrar-till-vansinne-rymdvarelserna.

Någon!

En annan sorts trötthet.

Ibland blir jag så trött. Bara en liten stund. Sedan går det över.

Men jag blir trött på att det inte händer något med Teos motoriska utveckling.
Trött på att vi inte kan räkna med att det någonsin kommer hända något mer.
Vi ska hoppas samtidigt som vi måste vara realistiska.
Teo har den mest komplicerade typen av cp-skada. Dyskinesi.
Han har dessutom den svåraste formen. Klass 5 av 5.

Emellanåt slår det mig att det är jag.... JAG...som är den där personen som alla andra är rädda för att bli. Som jag själv var rädd för att bli. Mamman med det handikappade barnet.  Varför just jag? Varför just vi?

CP har blivit  såpass vardag att jag inte ens längre tänker "...om bara Teo vore frisk..."
Det friska och normala såsom ni andra ser världen, finns inte längre i vår.
Hos oss är Teo både frisk och normal....för att vara ett barn med grav hjärnskada. För han är inte sjuk...inte febrig...och han sover inte just sämre än andra hjärnskadade barn med andningsproblem och kräkningsproblem och sömnproblem och epilepsi. Hans otröstliga skrikgråt tidigare idag är helt normalt....för ett hjärnskadat barn. Att vi matar honom via en knapp i magen är helt normalt...i den värld vi lever i.

Nej, när jag blir trött tänker jag istället att det varit så mycket lindrigare om Teo "bara" haft problem i sina ben...eller i ena sidan....eller att han åtminstone skulle ha haft huvud- och bålstabilitet... eller klart och tydligt visat att han ÄR med oss mentalt. Jag jämför mig inte längre med er.
Jag jämför mig med de andra föräldrarna vars barn är ungefär som mitt.

Men om vi såg någon förbättring. Några framsteg....
Då kanske inte allt skulle känts så himla motigt jämt.
All denna träning.
All denna kommunikation.
All denna stimulering.

Ständigt.

Uppfattar Teo verkligen bilderna vi visar ur boken?
Kan han förstå mina ord som jag viskar till honom?
Är det frivilliga rörelser han visar oss när vi leker eller är det bara reflexer i armar och ben?
Skulle han någonsin sakna oss om vi bara lämnade honom i en främmande famn och gick?

Vissa dagar....bra dagar....då känns det så självklart.
Andra dagar känns det hopplöst.
Tröttsamt.

Det har gått två år.
Hans utveckling har gått från noll till noll komma fem.
Vart är vi om tio år?
Har vi ens nått fram till ett?

En sådan där natt...

...följdes dessutom av en sådan där dag.

Alldeles precis lagom till jag lade mig efter mitt lilla nattsuddande, vaknade Teo, kräktes och var på sitt allra sämsta humör. Han skrek konstant i två timmar innan han somnade. Utmattad. Då var klockan just efter 02:00.
Och så vaknade han halv sju. Kräktes och gallskrek i ytterligare två timmar.

Han hade varit lite gnällig på förskolan.
I bilen på väg från förskolan skrek han konstant från det att han sattes i bilbarnstolen, omvägen till mitt jobb och hem igen. Hemma skrek han tills han somnade efter ca 30 minuter.

Sov i två och en halv timme.

Vaknade och var nöjd en kvart kanske.
Tills han kräktes.

Och nu har han skrikit oabrutet igen i....ja vad blir det nu.....45 minuter.

Nej han är inte sjuk.
Han är ARG!
Det är så här dagen blir när Teo nattsuddar.

Roligare kan man ha det.

På andra sidan midnatt

Jag drabbades av nattlig energi.
Det hör inte till vanligheterna eftersom jag är den typen som måste gå på den tidiga bioföreställningen (18:30) för att hålla mig vaken en hel film.

Men jag började släktforska lite på nätet via ancestry.se där man kunde skapa ett gratiskonto under 14 dagar och få tillgång till massa arkiv.

Väl inne på sajten insåg jag snabbt att så väldigt många arkiv fanns inte tillgängliga. Det var ytterst knapphändigt med uppgifter. De få som fanns visste jag liksom redan genom andra släktingars forskning...främst på min mammas sida.

Dock fanns det vissa inskannade kyrkoböcker. Bland annat kunde jag läsa min farmors namn, där hennes namn registrerats i födelseboken: Agnes Elisabet.
Jag blev lite trött dock, när det på hemsidan stod att hon var född den 20:e april eftersom jag vet att hon var född den 30:e april. Om man tittade riktigt noga på den inskannade sidan såg man dessutom att det skulle stå en trea och inte en tvåa just där bläcket var lite otydligt.

Hmmmm....tyckte jag då och avslutade mitt konto.

Ska det finnas en släktforskningssida på nätet som jag dessutom ska betala för, då vill jag kunna få fram fler uppgifter än så. Och dessutom korrekta uppgifter tack. Annars kan jag lika gärna sätta mig på biblioteket i Överkalix och släktforska fram korrekta uppgifter på några timmar via mikrofilm på gammeldagsvis. Helt gratis. Eller näst intill.

Det är konstigt det där med ens historia.
Förr var jag väl måttligt intresserad av att kännas vid mina rötter och nöjde mig bra med att veta vilka mina kusiner var. Jag har ju trots allt 28 stycken. Men så med åren smög det sig på....intresset för det förflutna.

Det finns en viss spänning i att titta på nästan hundra år gamla fotografier.

Att se en hundrafemtio år gammal namnteckning på ett papper.

Ett tvåhundra år gammalt bomärke.

Vad pratade de om mina förfäder? Vad hade de för tankar, rädslor och förhoppningar? Vad funderade de på när de stod och tittade ut över ängarna, ner mot Kalixälven? Och hur såg deras omgivning ut?

En av min pappas farbröder blev missionär i Afrika. Sven, som står längst upp till höger på bilden.
En annan utvandrade till Amerika och byggde skyskrapor i Chicago. Ludvig, som står längst upp i mitten.
Min farfar, Jonas Artur (som hette Artur men som kallades Jonas) står längst upp till vänster.